Jag vaknar en morgon. Kroppen är döende och mitt huvud känns som om det ska explodera närsomhelst.

Jag vill bara sjunka ned i sängen och vakna när alla problem är borta. Jag vill bara slippa livet för en sekund. Säga upp mig från vardagen. Bara försvinna.
Så vaknar jag upp nästan varje morgon. Så många gånger. Men ändå tar jag mig upp ur sängen, genomför mina morgonrutiner och tar mig igenom skoldagen. Och jag vet inte ens varför.
Somnar sedan på kvällen. Vaknar mitt i natten pågrund av en mardröm. Kan inte somna om. Ligger vaken och bara tänker. 
Det jag tänker på under nätterna är en fråga som jag alltid ställer mig själv. Varför ger jag inte bara upp? Tre jävla år av katastrofer, sjukdomar och dödsfall. 3 jävla år som jag har levt såhär.
Men vet ni vad som får mig att somna om?

Det är just tanken: Allt kommer bli bra tillslut. Jag måste fortsätta gå. När jag går igenom ett helvete, fortsätter jag gå. Det är det enda som jag kan göra.
Just denna tanke är den som får mig att kliva upp ur sängen på morgonarna. Det är hoppet som får mig att kämpa. Hoppet om att allt detta uppstod för en orsak. För folk brukar säga: Det sista som lämnar en människa är hoppet. 
Det är sant.